by 
Den stora energiomställningen från fossila bränslen till förnybar energi har flera dimensioner: jobb förlorade och skapade, elfordon, biobränsleflygplan, skrotade gaspannor och treglasfönster.
Men för dem som bor på landsbygden nära den pittoreska byn Beauly betyder det pyloner och kablar som går fyra vägar, en massiv ny transformatorstation och “Beauly-bruset” som håller en del vaken på natten.
De befinner sig vid korsningen av ett stort nätverk av infrastruktur som är utformat för att inom ett decennium ta elektricitet därifrån den genereras och kanalisera den genom det centrala höglandet till hem, företag, sjukhus och skolor i södern, där det mesta av elen finns lögner efterfrågan är.
Med en budget på £10 miljarder har SSE Networks Transmission (SSEN) en stor andel av de uppskattade £50 miljarder+ som det förväntas kosta att koppla om Storbritannien. Det spenderar cirka två tredjedelar av sin budget på undervattensförbindelser, men det är landförbindelserna som skapar hårt motstånd.
Kampen för att skydda natursköna och ekologiskt känsliga områden från frammarsch av allt större vindkraftverk övergår nu till pyloner och kablar.
Och där dessa skärmytslingar en gång var begränsade till en eller högst två samhällen som drabbats av en vindkraftspark, är kampanjerna nu uppradade som ledstjärnor längs rutter.
Från norr planeras en högspänningsledning för att ta strömmen 167 mil från en transformatorstation vid Spittal nära Wick i Caithness, över känsliga torvmarker, förbi Sutherlands östra byar Golspie och Brora, över Kyle of Sutherland nära Bonar Bridge etc. transporteras till Beauly via Easter Ross.
Det finns också en undervattenskabel som transporterar högspänningsel från Caithness till Moray-kusten.
En annan kabel har godkänts från väster för att föra ström från Isle of Lewis och de flytande vindkraftsparkerna till havs som planeras för den hebridiska öns norra och västra kust.
Denna kabel under Minch landar vid Dundonnell, söder om Ullapool, och kommer att gå under jorden från väst till östkusten, där ett stort kraftverk kommer att omvandla sin likström (DC) till växelström (AC) som driver resten av nätets fungerande.
DC förlorar mindre effekt över avstånd och upptar en smalare jordkorridor när den läggs, men konvertering till och från AC är dyrt.
Kraft kommer från Nordsjön via en annan enorm transformatorstation vid Peterhead i Aberdeenshire, Moray och Nairn. Ytterligare transformatorstationsinfrastruktur planeras för New Dear och Blackhillock.
Ytterligare nätförbättring innebär att pyloner, kablar och transformatorstationer sträcker sig söder om Kintore via en transformatorstation som planeras för Fiddes och genom Angus.
En högspänningsledning har gått söderut från Beauly sedan 2015 och är en del av det nationella elnätet.
Beauly-Denny-linjen blev känd och ökänd som kampen om master upp till 60 meter höga över det centrala höglandet, mest uppenbart för väg- och järnvägsresenärer vid Drumochterpasset norr om Pitlochry, som ansluter till det södra nätverket vid Denny i Near Falkirk .
Planeringen och debatten varade i 14 år, inklusive fem år för en offentlig utredning. Tillståndet beviljades med många förmildrande villkor för att tillgodose samhällen som inte ville se polare och naturvårdare oroade över livsmiljön.
Den här rutten är 130 mil lång. Omfattningen av det som planeras nu är ungefär tre gånger större. Och efter offentliga möten längs sträckorna under våren och sommaren tror aktivister att de kan reda ut detta genom att be offentliga förfrågningar.
Vissa vill att de planerade lederna dras om, bort från sina hem, eller åtminstone bort från sina hem, eller att kablarna grävs ner under jord eller i havet.
Andra är ointresserade av avhjälpande åtgärder men skulle vilja att högländernas industrialisering stoppas, och säger att byggherren inte har visat behovet av så stora ingrepp i landskapet.
I en förbjuden kampanj av församlingarna Kiltarlity och Kilmorie, nära Beauly, säger ledare att de får regelbundna kontakter längs dessa rutter från andra, nu inklusive de i Mearns-området söder om Aberdeen.
Lyndsey Ward pekar bortom kronhjortarna som betar på hennes trädgård till vägen som stolparna och kablarna troligen kommer att ta, 170 meter (557 fot) från hennes avlägsna hem på en kulle.
Men hon är inte NIMBY, insisterar hon – det handlar inte om “Not In My Back Yard”, utan snarare “Ingen i någons bakgård”, säger hon.
SSE har inte visat behovet av denna infrastruktur, säger hon. Enligt Communities B4 Pylon Companies, om människor i söder vill ha lågkoldioxidenergi, bör de ha sina egna vindkraftverk och elmaster nära sina hem och utveckla kärnkraft eller solkraft, eller importera solenergi från Medelhavet.
“Vi tror inte att vi behöver det”, säger hon. “Vi bad SSEN att förse oss med bevis på nödvändighet och de misslyckades med att göra det. Om de kan påvisa behovet kommer vi att lyssna och prata om lösningar. Men om de inte gör det, är det ingen idé att prata om det.
Hon förnekar inte behovet av att gå bort från fossila bränslen och betonar att hon inte är emot förnybar energi. Din kampanj syftar till större lokalisering.
Detta ignorerar alla bevis på att kvaliteten och konsistensen hos vindresurserna i och runt norra Skottland är vida överlägsen vindkraften längre söderut.
“Vi har tillräckligt för Skottlands behov. Sedan blåser det. Om det inte blåser behöver vi alltid något annat.”
“England kan inte ta det här. Dess nätverksstruktur klarar inte uppgiften och kommer inte att vara det om ett decennium.”
Det har också förekommit kampanjer i södra Skottland och det finns en växande insikt om att omfattningen av havsbaserad vindenergi i Nordsjön kommer att kräva många fler kablar för att transportera kraft från Englands östkust över myrarna och platta fälten till de större. städer.
En del av denna energi kommer från “boot strap”-kablar som förbinder nordöstra Skottland med engelska landföremål.
En sådan kabel för högspänningslikström (HVDC) ansluter redan Hunterston i Ayrshire till norra Wales och används ibland för att transportera ström norrut när vindarna lägger sig och Skottland behöver importera energi.
Om Torness kärnkraftverk måste stängas och det inte finns några utsikter att en ny generation kärnkraft godkänns i Skottland, kommer mer importerad energi att behövas.
I södra Skottland äger en division av Scottish Power monopolet på transmissionsnätet, som ärvt från när det var ett nationaliserat företag. I England och Wales utförs denna roll av National Grid.
I norra Skottland ligger ansvaret för överföringen hos en division av SSE, som också var ett förstatligat företag som “Hydro Board”. Det förändrade kartan över högländerna med gigantiska vattenkraftverk som förde kraft och människor till höglandets dalar, mycket av det på 1950-talet.
SSE Networks Transmissions uppgift är att designa detta nätverk, övertyga tillsynsmyndigheter om att dess planer kommer att resultera i rimliga kostnader och vinster, och övertyga allmänheten att acceptera nya nätanslutningar i dess stora och miljökänsliga region.
Tillsynsmyndigheten Ofgem vill se bevis för att de billigaste alternativen har granskats noggrant. Det talar till slutkunden som kommer att faktureras för kostnaden för detta projekt på 10 miljarder pund.
Men ju lägre kostnaden är, desto fler poler förlitar sig projektet på, vilket gör åtminstone några av de lokala invånarna arga.
SSEN Transmission letar inte efter sympati, men dess verkställande direktör, Rob McDonald, förväntar sig att både de brittiska och skotska regeringarna och energitillsynsmyndigheterna ska vara mer uttalade om vad företaget behöver göra.
När lokala parlamentsledamöter och MSP uttrycker väljarnas oro, påminner Rob McDonald, chef för avdelningen, diplomatiskt dem om att det är hans jobb att omsätta samförståndet mellan regeringar och partier i praktiken:
“Dessa projekt är verkligen viktiga för att uppfylla de brittiska och skotska regeringarnas mål för klimatförändringar och energisäkerhet.”
“Det är en portfölj av projekt, godkända av energisystemoperatören och energiregulatorn Ofgem, för att leverera på Storbritanniens energiambitioner.”
Med andra ord, SSEN gör jobbet åt andra och är tätt kopplade när det gäller programlönsamhet.
“Både den brittiska och skotska regeringen är mycket stödjande av dessa projekt. De backas upp av oppositionspartier om de klimatambitioner de vill ta upp här. Så det finns ett brett stöd för det vi försöker uppnå här.”
“Vi är i ett tidigt skede av samråd och när vi går igenom denna process av samråd med allmänheten behöver vi höra från politiker och tillsynsmyndigheter varför dessa projekt är nödvändiga.”
ScotWind förlängning
Det förväntas tillhandahålla den infrastruktur som behövs för att uppnå målen och ambitionerna för ScotWind, en kolossal utbyggnad av vindkraftskapacitet i vattnen runt Skottland.
Det är en resurs i världsklass med relativt starka och jämna vindar, med både fasta och flytande turbiner på höjder av mer än 200 meter (656 fot) över havet.
Industrin bjuder på rätten att utveckla mer än 27 gigawatts kapacitet i denna havsbaserad vindenergirunda – mer än fyra gånger så mycket som Skottland normalt behöver.
Allt är inte byggt av det. Branschen varnar för att stigande kostnader redan bromsar investeringarna i södra Nordsjön och att det finns många hinder att övervinna, vare sig det är miljöbedömningar, leveranskedjor, bygglov eller nätanslutningar.
Vissa kan användas på plats för att producera väte. Vissa skulle kunna föra nya, energiintensiva industrier nära energikällan. Vissa kan lagras i batterier eller pumpade lagringssystem. Men de flesta behöver använda kablar för att komma ut på marknaden och i stor skala.
Vindkraftsparkerna som kommer från Skottlands vågor kan bara överleva ekonomiskt om deras produktion kan nå de befolkningscentra och industrier som behöver det.
Och här möter högländerna, öarna och nordöstra Skottland ökande industrialisering och konflikt med sin naturliga skönhet.
